1930-talet präglades av depressionen. Den svåra tiden avspeglades i Soldathemsförbundets styrelse genom längre protokoll och mer komplicerade ärenden. Det var av största vikt att förbundet hade rätt att använda Försvarsmaktens upphandlingsorganisation.

I slutet av decenniet började den ekonomiska situationen förbättras. Sedan började förberedelserna för vinterkriget. Soldathemsföreningarna utrustade sina egna ”mobila enheter” som förflyttades i samma riktning som trupperna från hemmaregionen var samlade. Fler och fler män började tjänstgöra, så även soldathemmen på kasernområdena hade fullt upp.

Under de extra repetitionsövningarna var hela 300 tillfälliga soldathem verksamma. I september 1939 bestod Soldathemsförbundet av 40 soldathemsföreningar, 137 soldathem och cirka 4000 medlemmar.

Soldathemsförbundet ledde inte ännu centralt placeringen av de mobiliserade enheterna under vinterkriget. Det grundade dock ett kontor i Viborg för att koordinera och organisera transporterna av soldathemssystrar. Det gjordes ett nära samarbete med militärprästerna för att upprätthålla stämningen bland manskapet. Militärprästerna förmedlade också information från sina resor om var nya soldathem behövdes.